Innan Du fanns

Charlie Anita Daria Sechaba Sondlo-Zapata

Ä.n.t.l.i.g.e.n är hon här! 2012-03-16 kl 04.46 kom hon. Vårt lilla mirakelbarn. 4075g och 54 cm. Alltså en redig och framförallt lång tös. Lyckan är total och efter 16 dagars “övertid” så var lättnaden enorm när det äntligen var över och hon var ute.

Blev igångsatt torsdagen den 14:e mars runt lunch. Till en början med en propess för att mjuka upp livmodertappen. Den satt i för att verka och förhoppningsvis ge resultat, i 24 (!!) timmar. Status efter det - fortfarande ingen action. Lite molvärk på natten, thats it. På fredagen runt kl 12, sattes en dos gel in. Lite starkare än proppessen och med förhoppning att nåt mer skulle hända. Den dosen satt i ca 6 (!) timmar. Status nu då? - fortfarande ingenting. Liten skillnad på livmoderhalsen men endast öppen 1,5 cm. Sjukt! Den här ungen ville verkligen inte komma ut. Nu var det tvunget att ta i med “hårdhandskarna”. Hjärtljudet var lite för högt och läkaren var inte helt nöjd med det. Nästa steg blev att snabbt byta till ett förlossningsrum för att omgående försöka ta hål på fosterhinnorna, så att vattnet skulle gå. När det var gjort började det sakta men säkert ta lite fart äntligen. Hjärtljudet sjönk nästan direkt och låg nu precis perfekt hela tiden. Lättare värkar dök upp och jag dök ner i dom så gott jag bara kunde. Funkade bra, var koncentrerad och satt på en pilatesboll hängandes över en saccosäck utplacerad på sängen. Waldo var lugn hjälpsam och masserade mig, hämtade vatten och  stöttade på. Här minns jag att jag konstaterade min oro och vetskap om att det jag kände nu, snart skulle komma att bli betydligt värre. Jag visste att värkarna skulle bli ordenligt mycket starkare än dom var. Nästa koll, öppnat mig typ en halv centimeter till och det blir dags för värkstimulerande dropp (a k a djävulsdroppet…). Nu däremot tar det en jävla fart allting. Plötsligt ingen som helst vila mellan värkarna. Då menar jag ingen. Dom kom som i ett enda flöde och tog ALDRIG slut. Bad om lustgas och härifrån är det en enda dimma. Står ut så gott jag kan men efter ca 1 timmes tortyr ber jag om EDA. Det dröjer ca 45 min innan den sätts (de längsta minuterna någonsin…) och äntligen är jag tillbaks ovanför ytan. Äntligen kan jag andas, äntligen kan jag se vad som händer i rummet, vilka som är där, vad dom säger. Med Waldo vid min sida försöker jag hämta andan och pusta ut lite. Prata med honom, säga hej jag är tillbaka. Hinner dricka ett halvt glas blåbärsoppa innan jag måste sträcka mig efter lustgasen. Igen. Nu känns något nytt. Det är som värkar igen, fast mer lokala och inte i hela kroppen. Jag fattar ingenting och försöker bara ta mig igenom även den här smärtan. Barnmorskan Cilla (fantastiska människa) kommer in och tittar misstänksamt på mig och undrar om det kan vara krystvärkar? Nja jag vet inte säger jag, det känns inte riktigt så tror jag. Jag minns dom som något helt annat än det jag känner. Inser sen att det är pga av att epiduralen sitter i och jag fortfarande är bedövad, som dom inte känns som jag minns dom (med Mary). Hon känner på magen och springer snabbt iväg. Visst är det krystvärkar! BArnmorskan Ann Petrén kommer inrusandes, undersöker mig och jag är helt öppen! Hon sliter på sig ett förkäde. “Louise nu är det dags, nu kommer snart eran bebis”. “Ställ dig upp på knä så ska du se att vi är nära nu. Det är bara att krysta på när du känner för det. Lyssna på din kropp och följ med så känner du precis hur du ska göra” Denna älskade kvinna och barnmorska. Hon var underbar. Det tog 10 minuter och 3 stycken krystvärkar tills hon var ute. Helt perfekt, underbar och magisk låg hon där nedanför mig. Waldo klippte navelsträngen. Moderkakan släppte av sig själv och jag sprack ingenting. Så gott som återställd helt och hållet direkt efter. Lite eftervärkar och amningsstinna bröst that’s it. En fantastiskt förlossning. 

Är så lycklig. 

BF + 13

Imorgon ska vi till BB Stockholm för utvärdering gällande igångsättning. Kanske imorgon, kanske på fredag kanske på lördag. Jag kommer göra mitt bästa för att strida för igångsättning imorgon torsdag. Du börjar ju bli ganska så stor nu… Kanske är det här det sista inlägget innan din efterlängtade ankomst.

Jag och din papi älskar dig innerligt redan. Mycket snart är du i vår famn. 

BF+ 8 (v.41+2)

Ok. Åtta dagar efter BF.  Jag är enorm. Hur kropp och skalle känns just nu orkar jag inte ens gå in på. Totalt overkligt och framförallt mentalt påfrestande. För att uttrycka det milt…

Var hos MVC igår. Gjorde en viktskattning och det konstaterades att du är en stor bebis. UL mätte 3800g +- 10% och enligt BM’s handgrepp 4500-5000g (!!). Med andra ord, om du vill vara snäll mot din mami så kommer du NU!

40+5

Igår gick jag knappt utanför dörren.  Idag var jag så sugen på räksallad igen så jag åkte till  Ljunggrens och satte mig och åt sen lunch. Tyvärr var salladen inte helt 100, men det fick duga (intresseklubben antecknar). Sen fixade jag en tid hos frissan för att göra corn rolls. Perfekt förlossningsfrisyr. Inte massa tjockt barr som står åt alla håll och kanter,  blir supervarmt och som måste sättas upp hela tiden. 

Ska till barnmorskan på torsdag. Förhoppningsvis har du kommit innan dess… Har bett om att få göra en ordentlig mätning av dig då, med ultraljud, för att se att du inte hinner bli så himla stor under de här dagarna. Jag menar Mary kom ut och vägde nästan 5 kg - och det var ingen som såg eller misstänkte det innan! Och med henne gick jag över 6 dagar…

40+4=About to go nuts

Måndag idag. Igen. Ny vecka. Igen. Har bara gått 4 dagar över tiden, men det känns redan som 100. Tankarna är skeva och irrationella. Det hela känns som en fars. Som att det aldrig kommer att komma nån bebis. Som att mitt nuvarande tillstånd är för evigt. VÄLDIGT overklig känsla. Det växlar mellan extrem uppgivenhet och extrem lycka. Lycka över att det nu är så nära som det nånsin kan bli. Efter 280 dagars väntan och längtan.  

Solen skiner iallafall, så nu ska jag kila ut på långpromenad längst vattnet med dogsen. Sen i em kanske “springa” lite i trapphuset. 

Helg # 40

För att fördriva tid och få lite inspiration åkte jag till Nacka Dojo i helgen. Världsstjärnan tillika tredje gradens svartbälte i BJJ, Letitcia Ribeiro, var här. Girls Only seminarium. Fantastiskt initiativ och sjukt grymt med kvinns som är på världstoppen. Även om det var kul att titta på, så var ju suget efter att själv få vara med på mattan, större. Den och längtan efter dig, tar snart knäcken på mig… Phu.

Varpromenad, leap day och due date

Igår var det ca 10 grader varmt och fantastiskt väder. Tog en längre promenix med dogsen på morgonen. Urhärligt med frisk luft och lite rörelse i kroppen. Igår var det även skottdagen… Är glad att du valde att stanna kvar i magen faktiskt. Men nu är det 4 år kvar tills nästa gång, så nu kan du komma.

OCH IDAG ÄR DET 1 MARS - BERÄKNAT FÖRLOSSNINGSDATUM. Kommer givetvis gå över tiden, frågan är bara hur länge. Kände lite molvärk igår, men knappt märkbar sådan. Och nu igenting. Känns som att det kan dröja… Buhu. Längtar ihjäl mig efter dig ju. Snart ska jag bege mig till BM för att mäta magen och se om järnvärdet stigit.  

Spänningen är olidlig…

Mostrarna Lisa & Lotta

Åt lunch på Urban Deli i veckan med Lisa & Lotta, mina fina storasystrar.  Ett trevligt sätt att fördriva tiden på.  

Dogsen och en sondagsswiss

Vi bara går och väntar här hemma nu, jag och dom här två.  Du får gärna komma nu!

I väntans tider smakar en marängswiss extra gott!